De flesta som gått ut grundskolan har förmodligen hört talas om de fornnordiska gudarna Oden, Tor och Freja. Ganska många kan antagligen också vagt återberätta några av de sagor ur mytologin som ibland dyker upp. En populär episod är den där guden Oden besöker Mimers brunn, vishetens källa, som ligger under en av asken Yggdrasils, världsträdets, rötter. I utbyte mot sitt ena öga tillåts Oden dricka av vattnet i brunnen, vilket ger honom omåttlig vishet. Därav känns Oden igen som den enögde guden.

I en annan berättelse får åskguden Tor sin magiska stridshammare, Mjölner, stulen av jätten Trym. Tor måste då färdas till jättarnas rike, förklädd till gudinnan Freja. Trym går endast med på att återlämna hammaren om han får henne till brud. Så snart Tor får tag i sin hammare dräper han Trym och alla jättar i dennes sal.

Freja själv hörde inte till asarnas ätt utan stammade från vanerna. I Ynglingasagan skildras hur ett långt krig mellan asar och vaner avslutas med ett stillestånd där de båda parterna sänder gisslan till varandra, som försäkran för freden. Tillsammans med fadern Njord och brodern Frej bosätter sig Freja så i Asgård. I mytologin porträtteras hon framförallt som kärlekens och erotikens gudinna.

Oavsett sagornas detaljrikedom vet man väldigt lite om exakt vad människor trodde på under de nästan tusen år som Uppåkra tronade på det vi idag känner som Lundaslätten. Det fanns inga skrivkunniga munkar som bekände sig till asatron. I så fall hade de kunnat skriva ner de berättelser de framförde till sina eventuella följare. Överhuvudtaget har i stort sett inga skriftliga källor bevarats från nordisk vendel- och vikingatid. Undantaget är förstås runstenarna, men budskapen på dessa var ofta korthuggna och det fanns inte plats för längre utvikningar.

Inte heller fanns det någon enhetlig kyrka i Norden under järnåldern. Man vet till exempel att det kunde skilja sig radikalt hur olika germanska stammar i Nordeuropa på 800–900-talet beskrev sina gudar och traditioner. Varför skulle det ha förhållit sig annorlunda här i Norden? Eftersom vi inte vet måste vi utgå ifrån det som är troligast. Vad man trodde på i Uppåkra, vilka sagor man traderade, vilka gudar som stod i centrum och vilka ceremonier och ritualer man ägnade sig åt kan ha skiljt sig en hel del från hur det lät i till exempel Gamla Uppsala, eller för den delen på mer närbelägna orter.

Anledningen till att det idag finns en sagoskatt om järnålderns kult och mytologi är att skrivkunniga från andra länder besökte olika stamsamhällen i Norden och skrev ner vad de såg och hörde. En av de kändaste är Adam av Bremens berättelse om kulten kring templet i Gamla Uppsala. Hans skildring är dock högst tvivelaktig som källa. Dels för att han aldrig besökte Gamla Uppsala personligen, utan förlitade sig på andra- och tredjehandsuppgifter, men hans påståenden om att det bodde amasoner i de svenska utbyggderna motiverar också en viss skepsis. De berömda isländska sagorna, som också är viktiga källor, nedtecknades flera hundra år efter de händelser de refererar och därtill av kristna författare.

Man får anta att de kristna munkar som satte sig för att skriva ned de gudaberättelser som traderats i ett slags visklek under hundratals år också tolkade vad de hörde utifrån sin egen världsbild, sina egna filter. Kanske missuppfattade de något? Kanske hittade de på egna tillägg för att krydda berättelserna, eller strök sådant som de inte tyckte passade in? Vilka var det förresten som berättade sagorna för munkarna? Vad hade de personerna för bakgrund? Vi kan dessvärre bara konstatera att de versioner av historierna om Oden, Tor och Freja som berättades kring Uppåkras eldar är ohjälpligt förlorade sedan mer än tusen år.

Dessbättre kan bristen på skriftliga källor hjälpas upp något av de arkeologiska fynd som gjorts i modern tid. Vid utgrävningar har man hittat grunder till en tempelbyggnad, rester från offerceremonier och inte minst gravar. Hur man lade folk till sista vilan kan säga mycket om de religiösa föreställningar som närdes.

Bara i Uppåkra har man hittat tusentals föremål som på olika sätt kan ge ledtrådar till hur det religiösa livet såg ut på platsen. Samtidigt är endast två promille av boplatsens totala yta är utgrävd, än så länge. Det finns med andra ord hopp för den som, trots svårigheterna, vill lära sig mer om hur fornnordisk religion såg ut i praktiken.

Allra störst bland de fynd som gjorts i Uppåkra är resterna av det som kommit att kallas för kulthuset. Denna byggnad, som stod på samma plats – om än nedbrunnen, ombyggd och reparerad av och till – från cirka 200 till cirka 900 e.Kr., var navet som det religiösa livet kretsade kring. Liknande byggnader nämns både i Adam av Bremens skildring av Gamla Uppsala och i olika sagor. Den kändaste motsvarigheten ur sagornas värld är förstås Odens Valhall i Asgård, gudarnas hem. Denna hall beskrivs som platsen där modiga män som stupat i strid hamnar efter döden. Från morgon till kväll kämpar de mot varandra med spjut och svärd i salen med hundra dörrar. Krigare dödar och lemlästar varandra, men framåt aftonen läker alla sår och de döda reser sig på nytt, oskadda. Efter vapenlekarna dukas det fram ett präktigt gästabud. Kämparnas dryckeshorn flödar över av öl och mjöd och de festar på fläsk från galten Särimner som, också på magiskt vis, återuppstår för att även nästa dag ge kött åt Odens krigare.

Enligt beskrivningar bestod sparrarna i Valhall av spjut och överallt på väggarna hängde sköldar. Kring kulthuset i Uppåkra har man hittat både spjutspetsar och sköldbeslag, som kan ha använts som utsmyckningar i ett försök att efterlikna just Valhall.

Ännu en möjlig parallell till Odens tempel har att göra med de över hundra guldgubbar som hittats i kulthuset, faktiskt den största ansamling i Nordeuropa som påträffats i en enskild byggnad. Guldgubbar är namnet på små lövtunna guldbleck med stansade figurmotiv. Deras storlek uppgår inte till mer än ett halvt frimärke. Intressant är att guldgubbarna fanns i kulthusets stolphål och väggrännor, inte spridda över lergolvet. Detta talar för att guldgubbarna varit uppsatta som ett slags utsmyckningar. I Snorres Edda (även känd som Prosaiska Eddan) från 1200-talet beskrivs hur det stora trädet Glaser prunkade precis utanför Valhall, med en krona av gyllene löv. Det är inte omöjligt att de takbärande stolpar som guldgubbarna varit fästa vid var ett slags symboliska substitut för Glaser, där guldgubbarna skulle vara som löv. När stolpen behövde bytas ut lät man “löven” falla ned i hålet, vilket skulle kunna förklara varför arkeologerna hittade dem just där.

Mitt i kulthuset upptäckte arkeologerna två riktiga praktfynd, under en utgrävning år 2001. Nedlagda i jorden bredvid varandra fanns en mönstrad glasskål och en smäcker bägare av brons och silver, dekorerad med tunna band av guld. Båda föremålen var utan tvekan oerhört dyrbara och iögonfallande, fram tills den dag då de av någon anledning jordfästes mitt i kulthuset. Fram tills dess talar mycket för att de användes i olika dryckesceremonier. Att ta emot prominenta gäster med en gemensam välkomstskål lär ha varit ett vanligt användningsområde. Men skålandet var också en symbol för ingångna avtal och eder. När man slutit en överenskommelse beseglades den genom att man drack tillsammans. Arkeologerna tror dessutom att det gemensamma drickandet var ett viktigt inslag i samband med ceremonier då man offrade till gudarna, bloten. Och det råder ingen tvekan om att det genomförts offerhandlingar både inne i kulthuset och utanför.

Enligt en teori förändrades sättet att offra under 400- och 500-talen e.Kr. Tidigare hade seden varit att gå till ett närbeläget vattendrag, oftast en mosse, och där nedlägga sina offer, i form av föremål, matvaror eller djur, till gudarna.

Syftet var antagligen att be en viss gud om hjälp med något eller att tacka för en välgång som redan infunnit sig. Men under dessa århundraden övergav man successivt vattendragen som kultplatser – så även i Uppåkra, där Gullåkra mosse dittills varit av central betydelse för kulten – för att istället ägna sig åt sådana handlingar i anslutning till boplatser eller rentav inomhus.

Förklaringen till detta anses vara att hövdingarna nu stärkte sin makt och därför ville förlägga dessa viktiga ceremonier nära sina egna hallar. Själva offergåvorna blev också dyrare och kunde utgöras av till exempel guldföremål eller vapen. Att hövdingarna blev mäktigare, byggde hallar och offrade dyra tingestar vittnar också om att större saker var i görningen: framväxten av en riksmakt, som på sikt skulle resultera i rikena Sverige, Norge och Danmark.

Bland de märkligare fynd arkeologerna har gjort i Uppåkra återfinns hundratals lans- och spjutspetsar, varav en hel del medvetet har förstörts. De har böjts och vridits och sedan hamnat i jorden. Förmodligen rör det sig om flera krigsbytesoffer. Man har alltså, efter att ha slagit en fiendestyrka i strid, tagit deras vapen och gjort dem obrukbara som en symbolhandling för att markera segern och samtidigt blidka krigsguden.

Men vem var egentligen krigsguden? Det finns flera kandidater. Under den äldre järnåldern, som anses ha slutat omkring 400 e.Kr., förknippades två gestalter med kraftmätning i strid: Tyr och Ull. Tyr var den som fjättrade Fenrisulven, det fruktansvärda vidunder som fötts fram av Loke. När ulven höll på att bindas fick den tag i Tyrs hand och bet av den. Att Tyr kunde ge god krigslycka antyds också i Sången om Sigrdriva, ur Snorre Sturlassons Poetiska Eddan. Där utlovas seger till den som ristar Tyrs namn med runor på sitt svärd:

Segerrunor skall du kunna,
om seger du vill hava,
och sätta dem på svärdets fäste,
somliga på slagstången,
somliga på svärdkavlen
och nämna två gånger Tyr.

Om guden Ull är betydligt mindre känt. I sagorna befinner han sig mer i skymundan, men omtalas som en suverän stridsman och bågskytt. En ledtråd som möjligen pekar i riktning mot Ull som föremål för spjutoffren i Uppåkra är namnet Ullåker. I medeltida texter refereras platsen till som en slätt, men man vet inte säkert var den låg någonstans. Men det framgår att slätten låg vid en stad i Skåne under mitten på 800-talet. Med tanke på det ringa antalet städer som fanns vid denna tid är det inte omöjligt att det rör sig om just Uppåkra, vilket ger en pusselbit som pekar mot guden Ull i Uppåkraspjutens gåta.

I takt med att äldre järnålder gled över i yngre seglade emellertid en tredje gestalt upp och intog av allt att döma positionen som krigsgud – Oden. Under äldre järnålder var den enögde guden främst förknippad med helande och schamanism. Men nu tog herremännen och de högt uppsatta honom till sig. Oden blev kungarnas och härförarnas gud.

Dateringen av de offrade spjutspetsarna sträcker sig över en period på 500 år, vilket möjligen gör gällande att alla inte offrats åt samma gud. Dock anses majoriteten av spetsarna ha nedlagts vid den tid då Odens status var på uppgång. Om det är så att de flesta vapenoffren riktades till just honom vore det inte det enda exemplet på att kulten kring Oden var stark i Uppåkra.

I närheten av den plats där de flesta spetsarna låg hittades ett dyrbart hänge i silver och guld. Framsidan pryds av en ornamentik med två sammanringlade ormar, sedda uppifrån. Att döma av storleken tror arkeologer att föremålet varit del av en smäcker hästutrusning, där själva hänget smyckat hästens panna, snarare än att det skulle röra sig om ett halssmycke för människor.

Vad som dock väcker mest tankar är själva motivet med ormarna. I mytologin råder ingen brist på berättelser om ormar. Tvärtom. Vi har till exempel Midgårdsormen som sägs vara ringlad runt hela världen och som Tor strider mot under Ragnarök. Ormarna figurerar också som väktare av kungadöttrars kyskhet och som förmedlare mellan liv och död.

Olika arkeologer har fört fram flera tolkningar av vad just de ormar som pryder hänget kan symbolisera. Gemensamt för dem är dock att de på olika sätt knyter an till Oden.

När Oden tog sig för att stjäla tillbaka det dyrbara diktarmjödet från jätten Suttung lurade han dennes bror, Bange, att hjälpa honom borra ett hål i det berg som Suttung bodde i. När det var klart förvandlade sig Oden till orm och ålade sig in genom hålet. Väl inne lyckades han lura Suttungs dotter att låta honom smaka tre klunkar av mjödet, en från varje kärl som det förvarades i. Men när Oden fick komma till kärlen tömde han dem på allt innehåll, förvandlade sig till örn och flög hem till Asgård. Där förefaller han ha kräkts upp mjödet i tre andra kärl. Men att ha smakat av drycken gav Oden också skaldekonstens gåva liksom förmågan att uttala visdomsord.

Bland arkeologiska fynd på olika håll i Sverige finns också avbildningar av Oden som visar honom tillsammans med två ormar och då som symbol för hans roll som helare. Som gudomlig läkare ledsagades Oden av sina två hjälpredor, ormarna, och vakade inte minst över sjuka och döda hästar. Därmed skulle symboliken passa som hand i handske med tanken på att hänget var ett hästsmycke.

Men ormarna kan också ha att göra med den enögde gudens mer krigiska sida. Liknande bilder av ormar har nämligen hittats som inristade mönster på spjutskaft i danska Kragehul på Fyn. Det skulle kunna tala för en mer spridd symbolisk koppling mellan ormen och spjutet som vapen. Till formen påminner ormens avlånga kropp och dödliga bett med spjutet, som lär ha varit krigarens viktigaste vapen under järnåldern. Det finns också flera avbildningar av krigare tillsammans med ormar i bland annat Valsgärde, vid Fyrisån i Uppland. Odens eget vapen var för övrigt det mäktiga spjutet Gungner, som dvärgarna i Svartalvaheim tillverkade åt honom.

Ännu ett bevis på Odens framträdande position i Uppåkra är den bronsstatyett, sannolikt från 800- eller 900-talet, som hittats här. Figuren föreställer en man iförd något som liknar en behornad hjälm. Armarna löper raka längs sidorna och det finns spår av annan metall i de knutna händerna. Kanske har statyetten hållit i en miniatyr av spjutet Gungner? Det tyngst vägande skälet till att se detta som en avbildning av Oden är emellertid att figuren är enögd.

Den beväpnade statyetten torde ha tilltalat den vapenbärande aristokrati som bodde i Uppåkra. Det var i regel de rika som organiserade försvaret och hirden och det var framförallt de som bar vapen. I denna klass förväntade sig säkert många att få komma till Valhall efter döden och därför låg det nära till hands för dem att se just Oden som sin främste gud.

Det finns många fler föremål som vittnar om en Odenkult i Uppåkra, bland annat kan motiven på flera av de guldgubbar som fanns i kulthuset kopplas till Oden, liksom fragment av tre silverfiguriner som tros föreställa valkyrior eller möjligen gudinnan Freja. De fornnordiska gudasagorna innehåller många gestalter och det finns ingen anledning att tro att Oden skulle dyrkats ensam i Uppåkra. För det talar också de amuletter i form av Torshammare, bland annat från 900-talet, som påträffats under utgrävningarna.

Men Tor var inte herremännens gud. Trots att han i sagorna beskrivs som en reslig kraftkarl och fruktansvärd kämpe kopplas hans makt över åska och väder mer till böndernas vardag. I Uppåkra fanns antagligen alla sorters människor och flera av dem dyrkade utan tvekan Tor. Men den makt, rikedom och politiska betydelse som utan tvekan präglade Uppåkra skapade en mer tacksam arena för Oden, elitens och kungarnas gud. Med sitt enda öga troddes han vaka över den mäktiga staden på Lundaslätten. Ända tills en bit in på 800-talet, då spåren av en ny religiös bekantskap sattes i Uppåkra – Kristendomen.